Enligt mig själv så kämpar jag inte tillräckligt mycket med att bli muslim, iaf inte så mycket som jag vill. Så det ska bli ändring :) Men jag känner mig så ut tittad, över mitt val, det här är något jag vill och jag ska, men jag är inte tillräckligt stark för att klara av att vänner och liknande ska ha baktankar och tro att det är någon annan som gör mig till det här, någon annan som övertalat mig, jag ville det här själv, sen är det klart att jag fått höra mycket om islam eftersom jag har många muslimer runt omkring, men det har ingenting med saken att göra, och tex. att jag vill börja använda slöja, tror folk på fullaste allvar att jag skulle bli tvingad till det för att jag blir muslim? Jag tycker det är fint, på riktigt, när jag har på mig det så känner jag mig trygg, jag känner mig bra, jag känner mig fin, och jag blev verkligen inte glad av reaktionerna jag fick när jag själv var så stolt för att jag faktiskt hade det på mig. Jag fick till svars att; oj, michelle är det sant? hur mår du? eller "va? varför har du det? :s" eller  "hm, okej? vem har sagt att du ska ha det?"  Bara sluta, man blir besviken, men det här är en stor sak så jag får faktiskt räkna med allt möjligt, synd bara.

för övrigt: jag mår bra, känner mig lite utanför. När jag inte hör av mig, så är det ingen annan heller som gör det, förutom Marilinn, hon brukar ofta liksom fråga om vi ska ses och så. haha michelle är på klago humör idag. Nej då, kom nyss hem från skolan, hade nationella prov, engelska utan att veta om det inte en jävel har sagt något om det, men det gick väl bra iallafall. Diwa fick ett rum i skolan, av lärarna, som hon kunde be och så i, då kan ju lilla jag joijna. Imorgon är det matte prov, oh jag har verkligen pluggat.. a, som sagt jag får väl göra det
nu.... sen.... ikväll.... (?) CIAO!