Det är så mycket förändringar så jag absolut inte hänger med. Jag känner mig också högst bortglömd. Jag är inte längre den bästa och inte är jag någon du tänker på heller, i alla fall inte så som jag har tagit in allt. Förändringarna förvirrar mig och jag vet inte längre vad jag ska tycka, jag vet inte vart jag har allt det gamla, om jag ens har det, allt det gamla är bara förbi. Jag orkar inte bry mig längre om jag ska vara helt ärlig, för jag känner inte att någon tanke bryr sig om mig, och det är bara en försvars mekanism. Jag blir rädd, rädd för alla förändringar, jätte rädd, för jag tappar greppet om allt och vet inte längre vart jag har det förflutna, den gamla personen som en gång var där. Jag har också så svårt att förstå hur alla andra kan ta det här så himla lätt? För mig är det svårt och ta in och jag kan fortfarande inte se det nya som något jag känner, nej, jag känner inte det gamla längre, det bara försvann, puts väck. Jag kan inte förstå hur alla andra bara andas in det här och mår bra, för jag mår inte bra, det här var något jag behövde erkänna. Även fast du mår bra av förändringarna så kan inte jag må bra. Förlåt, allt handlar igentligen bara om dig, men jag mår inte bra av att se allt det här. En stor fråga för mig är, känner de andra som jag och spelar med som jag, eller känner dom verkligen ingen som helst förlust? Jag känner att jag har förlorat något dyrbart och det gör mig ledsen, jag känner någon slags skuld. Men jag nämner inte vad det är jag pratar om, vissa förstår, vissa förstår inte.