Du är inte en vän jag vill släppa. Jag vill verkligen inte det. Att sitta och prata med varandra i timmar och bara förstå och diskutera, att alltid kunna komma till varandra i vilket tillfälle som helst, att kunna skratta och ha samma humor och intern skämt, att bara finnas där för varandra, jag vill inte släppa det och låta saker bli som det har varit, jag vill inte känna känslan igen att inte veta vart jag har dig, att inte veta om jag ska ringa eller inte, att inte veta vad du tänker. Jag vill inte känna att du är långt borta. För så känns det nu. Jag är inte en sån person som springer efter folk som inte visar något, och det skulle jag aldrig göra, det finns inte i mitt moraliska system. Så snälla, förstör inte det här? Jag har ju försökt så mycket. Förstör inte det vi har, jag vill vara med dig min käre vän, men svik mig inte för då är allt förstört, och den här gången är det inte mitt fel. För jag kommer inte gå efter om du vänder mig ryggen. Känslan att du ens har fått mig känna det här.. bara det.. är svek.